Guld har länge varit en symbol för rikedom och haft en särställning bland världens ädelmetaller. Swedacskolan lär dig mer om det ädla grundämnet
Guld är något alldeles extra, det har blivit tydligt många gånger genom åren: Inkaindianerna betraktade guld som ”solens svett”, och de egyptiska faraonerna såg till att bli begravda med ansenliga mängder av den metall som ansågs vara ”gudarnas kött”. Långt senare, i mitten av 1800-talet gjorde guldruschen att västra USA blev helt förvandlat av alla lycksökare.
Guldet har också länge varit direkt kopplat till världens valutor, eftersom det är en tillgång som är långt mycket mer värdebeständig än andra, och först 1971 bestämde president Nixon att USA skulle släppa dollarns koppling till guld.
Dessutom är guld näst intill oförstörbart och extremt formbart. Bladguld kan bli så tunt som 0,0001 mm – och då är det genomskinligt.
Dagens guldpris ligger på omkring 300 kronor per gram, vilket är tillräckligt högt för att Sveriges enda renodlade guldgruva, Björkdalsgruvan, kan vara lönsam genom att få ut något enstaka gram guld per ton som de bryter. Det ofantligt höga priset gör att det även i dag lockar lycksökare, men nu ägnar sig dessa bland annat åt att sälja guldföremål som inte har den märkning som krävs på den svenska marknaden.
– Den övervägande delen av handlarna, låt säga omkring 80 procent, sköter det mycket bra. Men det finns en grupp – som dessvärre växer – som importerar guldföremål från bland annat Mellanöstern utan de stämplar som måste finnas för att föremålen ska få säljas i Sverige, säger Valentina
Valestany, jurist på Swedac.
”Guldföremål är alltid mer eller mindre dyra, så jag tycker att man som konsument bör kolla att stämplar finns.”
För att få säljas som ädelmetallarbeten av guld – med en vikt på ett gram eller mer – måste föremålen nämligen stämplas med minst två stämplar: en finhaltsstämpel (andel guld) och en namn- eller kontrollstämpel. Om det enbart finns finhaltsstämpel och namnstämpel är det tillverkaren som tar ansvar för och garanterar att arbetet håller rätt finhalt, till exempel 18 karat som är det vanligaste när det gäller smycken.
– Guldföremål är alltid mer eller mindre dyra, så jag tycker att man som konsument bör vara noggrann med att kolla att stämplarna finns. Dessvärre tror jag inte att medvetenheten är så stor i den yngre generationen, säger Britt-Louise Eriksson Åberg på RISE.
Kontrollstämpeln ”kattfoten” har använts i Sverige i över 250 år. Den utfärdas numera endast av RISE Research Institutes of Sweden AB, som är det enda ackrediterade kontrollorganet för stämpling av ädelmetallarbeten.
Swedac har ansvar för marknadskontroll i branschen och gör därför en granskning av mellan 20 och 40 guldhandlare eller -tillverkare årligen.
– Ofta väljer vi näringsidkare som vi har blivit tipsade om. Många håller till i utkanten av stora städer, framför allt i södra Sverige. Det är inte ovanligt att vi upptäcker att deras utbud till 99,9 procent inte uppfyller kraven, säger Valentina Valestany på Swedac.
I år kommer myndigheten att genomföra en utökad satsning på att granska den här typen av butiker, berättar hon.
– Att genomföra en kontroll av ett föremål innebär en garanti och en säkerhet för konsumenten – men det kostar ju att låta göra kontrollen. Därmed kan det bli en snedvriden konkurrens om bara vissa handlare uppfyller dessa krav.
Kattfoten – Sveriges äldsta konsumentskydd
Kattfoten infördes som opartisk kontrollstämpel 1754, i samband med att staten tog över kontrollen av allt guld, silver och tenn som tillverkades i landet. Motiveringen till nyordningen då var att ”givna föreskrifter inte alltid rätt efterlevs”. 1988 återgick ansvaret till branschen, så att det går att ersätta kattfoten med en namnstämpel. Kattfotsstämpeln garanterar dock att det har gjorts en opartisk analys av innehållet.
PETER WIKLUND
Källor: Swedac, RISE Research Institutes of Sweden AB
