Kanada i slutet av 1980-talet. En ung och alltjämt nyfiken Arne Lund har just landat på andra sidan Atlanten för att fortsätta sin utåtriktade yrkesbana som civilingenjör inom väg och vatten. Han har tillbringat några år i Stavanger, Oslo och även Genève och tar nu det djärva språnget över till en firma i Toronto.
– Man kunde jobba i tre månader utan att få permanent uppehållstillstånd, så det gjorde jag, som byggkonsult. Trivdes bra, och tanken var att jag skulle åka hem igen till Sverige och ansöka om uppehållstillstånd, och sedan åka tillbaka, berättar Arne Lund.
Ödet, eller kanske bara en stark samhörighet till hemlandet, ville dock annorlunda. Väl hemma, i väntan på tillståndet, dök en jobbmöjlighet upp i – Fristad.
– Av alla ställen! Och där stannade jag, som projektledare på Uponor Innovation. Det var också här jag först kom i kontakt med Swedac. Kan man säga att resten är historia?
Det kan man kanske. Men det är egentligen nu historien börjar, eller hur? Vad gjorde du den första tiden på myndigheten?
– Jag var kvalitetschef, en heltidstjänst som inte hade funnits tidigare. Vi är nu framme vid år 1996, och Swedac är en relativt ny myndighet.
Berätta om den första tiden. Vad kännetecknade den?
– När det gäller ett av Swedacs kärnområden, det vill säga ackreditering, skulle jag påstå att den första tiden för myndigheten, cirka 1989-1995 är en entreprenörstid. Det hände mycket inom olika områden och det internationella regelverket var inte så utvecklat. Det var en tid för uppbyggnad, man testade arbetssätt. Det var enkelt uttryckt inte riktigt satt hur ett ackrediteringsorgan skulle jobba, exempelvis så var den Europeiska samarbetsorganisationen för ackreditering European Co-operation for Accreditation, EA, i sin linda och Sverige gick med i EU 1995. Efter det ändrades premisserna ytterligare, då vi behövde förhålla oss till EU-regler och -direktiv på ett annat sätt. Jag kom in i slutet av den perioden och fick sedan under åren chans att vara med om många banbrytande och historiska skeden inom ackreditering.
Ett av dem är din medverkan och närvaro i ISO Casco. Berätta mer om det.
– ISO är det största standardiseringsorganet i världen, som i sin tur består av hundratals tekniska kommittéer. Nästan alla har ett tresiffrigt nummer. Några kommittéer har dock fått bokstäver i stället, en av dem är ISO Casco (står för Committee for Conformity Assessment) och har sitt säte i Genève. I kommittén tar man fram standarder, gör ändringar och så vidare. Jag var med och reviderade standarden ISO/IEC 17020 med uppdrag att bevaka Sveriges och de små kontrollorganens intressen. Det var 2012. ISO/IEC 17020 fastställer kompetenskrav för organisationer som utför kontroller, så det är en central standard.
Ett av de senaste uppdragen du hade var för kommitté 316 i SIS (Swedish Institute for Standards), där du var ordförande fram till nu i december.
– Just det, nu lämnar jag över ordförandeskapet till Kristina Hallman, en kollega på Swedac. Som ordförande fick jag hela tiden en ökad förståelse för varför standarderna ser ut som de gör.
En annan sak du har varit med om många gånger under åren är EA:s utvärderingar av Swedac. Berätta mer om dem.
– Just det! EA sätter samman team av medlemmar som representerar andra EA-medlemmar som utvärderar nationella ackrediteringsorgan som är signatärer till EA:s multilaterala avtal. Det är en delegation som kommer till ackrediteringsorganet som ska utvärderas för att kontrollera att det har processer som fungerar och att allt är på plats. Jag har varit med om åtta sådana besök här på Swedac.
Är det nervöst?
– Nja, det är väldigt väl förberett så det brukar vara trevligt och ett tillfälle att utbyta erfarenheter. De första åren var det inte lika tydliga strukturer för besöken, utan mer en mini-konferens. Ett annat stuk, kan man säga. Det var ju en annan tid då, mer kopplat till entreprenörstiden och det som kom efter den.
Ja, om den första tiden präglades av entreprenörskap, hur skulle du karaktärisera de senare åren?
– Efter första tiden kom en tid av mer missionärt tänkande. Swedac var i förhållande till landets storlek världens största ackrediteringsorgan. Det gjorde att vi blev ackrediteringsorganet många gick till för att utbyta erfarenheter, exempelvis kring tekniska kontroller. Under den här perioden ökade antalet ackrediteringsområden i Sverige, och personalstyrkan växte därmed. Dessutom utökade vi våra samarbeten med tredje-världen-länder och spred vår kunskap internationellt. Tidsmässigt befinner vi oss nu i slutet av 90-talet och i början av 00-talet. Efter missionärstiden har vi gått in i skedet som vi alltjämt befinner oss i; att vara en kugge i samhällshjulet och på den inre marknaden. Vi lever på jorden nu, vi har landat.
Vilka är de största milstolparna inom ackreditering under din tid på Swedac?
– Flera ackrediteringsområden har tillkommit, och en del har försvunnit. Det ser jag som en typ av milstolpe. När jag började var det största området kontroll av kylanläggningar för att det inte skulle läcka freon. Det är helt borta nu. Bilbesiktning har också blivit mycket större som område, från början ackrediterade vi bara de som släckte tvåorna, nu gäller ackreditering för all fordonsbesiktning. Andra nya fält är cybersäkerhet och spelverksamhet även om de inte är jättestora. Men vad gäller själva ackrediteringsprocessen är det mesta sig likt, den stora skillnaden från de första åren är digitaliseringen. Det finns exempelvis fortfarande aktiva kollegor som skrev sina rapporter från bedömningar för hand. Det är ett minne blott. Digitaliseringen gör att det går mycket fortare, och vi kan jobba mer effektivt.
Varför ska man ha förtroende för ackrediteringsprocessen?
– Den är förutsägbar, den är väl styrd och den är harmoniserad mellan länder. Den är en stämpel på kvalitet, och kommer alltid vara det.
När det gäller framtiden, vad ser du för utmaningar för Swedac och ackreditering?
– En praktisk och väldigt konkret sak gäller våra bedömningar. För att det ska kunna gå att genomföra på ett vettigt sätt i framtiden tror jag att vi behöver bli mer selektiva, och riskanpassa bedömningar. Blickar man utåt, finns massor av utmaningar. Swedac har alltid varit och kommer alltid vara färgat av hur samtiden och omvärlden ser ut. Det gäller att hänga med och utvecklas för att vara relevant i framtiden. Ett viktigt område är den fortsatta digitaliseringen. Det gäller allt från digitala certifikat, digitala standarder och inte minst AI. Här finns stora utmaningar och möjligheter.
Och, när det gäller din framtid, vad ser du fram emot mest? Och vad kommer du sakna i arbetslivet?
– Jag kommer att ägna mig mer åt fastighetsförvaltning och familjesupport, och åt orientering. Målet är ett DM-guld, men det kräver en perfekt dag för mig, en sämre för de andra och att distriktsgränserna inte ändras. Det har alltid varit roligt att jobba, och ständigt utvecklande. Det kommer jag sakna. Och resorna! Inte bara till Genève, utan de längre sträckorna till Sri Lanka, Guatemala och pelikanerna i Sydney.
Fakta Arne Lund
Ålder: 66
Bakgrund: Född i Göteborg, gått på Chalmers (Väg och vatten) och har en MBA från IMI (nu IMD Business School i Lausanne, Schweiz)
Familj: hustru, fyra barn, hund och katt
Bor: Orust, norr om Göteborg
Intressen: Orientering, historia och sånt.